Allt är så mörkt,tomt och trist i mitt hjärta. När livet inte blev som man tänkt sig.
Samma sekund som jag slår upp ögonen på morgonen längtar jag tills det är kväll och dags att sova igen.
Det är mina barn som får mig att orka..orka med vardagen. Speciellt min lille prins då som jag har hos mig hela tiden.
Det är sorgligt och tråkigt att min dröm om att jag äntligen hade hittat mannen med stort M krossades..min dröm om att ha en riktig familj..ja..allt sådant. Jag står för att man ska kunna få visa hur man mår. Jag tänker inte gå runt hela dagarna med ett påklistrat jävla smajl på läpparna bara för att.. Jag mår som en potta skit vissa dagar rent utsagt, så varför måste jag dölja det?? Tror inte någon hade mått bra med så mycket som pågår runt en just nu faktiskt.
Sen får folk ha sina åsikter om det. Mycket kan sägas om mig men jag försöker inte vara något jag inte är och jag är faktiskt ganska ärlig av mig..så.. !
Vårdnadstvisten drar väl igång nu snart också..eller "boendetvisten" för vårdnaden skulle jag få ha kvar som innan..bara det att jag tydligen är väldigt olämplig att bo hos.. Jag kan inte ge min dotter någonting förutom eventuellt en liten dos kärlek var vad han sa under samarbetssamtalen..
Folk är tydligen väldigt oroade med när jag har lillan.. det har dom sagt till honom. Då undrar jag hur dessa "folk" är funtade? Hade JAG varit orolig över att ett barn far illa så hade jag ju ringt och anmält detta.. men det är då ingen som har anmält mig så det där "folket" är antingen väldigt hemska människor som nu låter mig vanvårda mitt barn utan att ingripa, eller vad jag gör enligt dom eller så är det helt enkelt bara en massa jävla bullshit, vilket det naturligtvis är, försöker bara vara lite ironisk!!!
Jag tar en del kort på min dotter..hon ler oftast på fotona.. hon är glad. Hon skrattar mycket. Hon har rena kläder på kroppen,får mat och omvårdnad varje dag. Köper det hon behöver till henne och ibland skämmer jag bort henne för mycket tillochmed. Hon sover tryggt i sin säng varje natt utan att verka må dåligt hos mig. Jag älskar henne till döds och säger till henne varje dag hur mycket jag älskar henne. Vi leker och busar ihop, hon målar alltid massa fina,glada teckningar till mig.. hon avgudar sin lillebror och hjälper till med honom hela tiden och hon tycker det är roligt med. Hon avgudar sina storasyskon Elisabeth och Christoffer med.. men tydligen är allt jag gör så olämpligt..
Jag är rädd, livrädd att HAN ska få henne på heltid. Min lilla prinsessa. Jag vägrar det..hon ska vara hos mig och sin lillebror som hon är nu..hon behöver sin mamma <3 och vi behöver henne. Hon behöver sin lillebror och han behöver henne..de har ju precis börjat lära känna varandra. Varför gör han såhär mot oss?? Varför vill han beröva henne både sin mamma och 3 av sina syskon..för det är i stort sett det han kommer göra :( Varför drog han igång detta när jag va höggravid och redan hade en graviditet från helvetet?? Och nu när lilleman är född ska allt komma igång på riktigt..och jag är så rädd,ledsen och förbannad.
HAN pratar så illa om mig till dottern hela tiden.. han skriver elaka sms till mig..han skrev häromdagen att jag aldrig skulle ha fått barn.... ångrar han sin egna dotter då eller?? För hur han än försöker vrida och vända på det hela så är och förblir jag hennes mamma. Jag bar henne i 9 månader i min livmoder, jag födde henne, jag var hemma med henne 1,5 år..varje dag..hela dagarna..gav henne kärlek från dag 1. jag skrattar med henne som ingen annan gör eftersom vi är så lika..vi har samma kassa humor och kan garva åt saker som ingen annan förstår.
Jag tänker aldrig ge upp. Jag kommer att fightas för min dotter, ja alla mina barn såklart till sista andetaget.
Men visst är jag rädd.. :/
Jag vill bara inte mista henne <3<3
måndag 10 december 2012
tisdag 30 oktober 2012
förlossningsberättelse =)
Det började med att jag åkte ner till NÄL för ställningstagande nr 2 för igångsättning tisdagen den 23 Oktober. Fick träffa en väldigt trevlig läkare som förstod hur jag kände mig.. att fibrosmärtorna och mitt dåliga mående va ohållbart. Så hon godkände igångsättning. Fick en ballongkateter som skulle öppna upp mig nån centimeter till för innan dess kunde de inte ta hål på hinnorna. (vattnet då) kunde ta några timmar så vi gick promenader runt sjukhuset o så.. men inte fan hände det så mycket för de.. katetern sattes runt kl 12 på tisdagen... på kvällen runt kl 18 ramlade den äntligen ut..vilket betydde att jag var 3 cm öppen, men inga större värkar och förlossningen räknades inte som aktiv. De gav det några timmar till för att se om min kropp kom igång med egna värkar men det var några fjuttiga småvärkar som mest gjorde mig trött och som inte gjorde någon nytta..så de bestämde sig för att inte ta hål på hinnorna där på kvällen utan jag fick en dos med lugnande och smärtstillande så jag skulle sova. Så jag la mig där i den hemskt obekväma sängen inne på mitt rum på förlossningen och försökte sova. Gick okej faktiskt.
Onsdagen 24 oktober: vaknade runt halv 9 på morgonen.. helt groggy av sovdosen..vaggade runt där i korridoren och försöke få veta hur det skulle bli med allt, fick till svar att läkarna höll på att diskutera och fatta ett beslut. Frågade om jag kunde få gå en liten promenad så länge och det fick jag. Så jag och Niklas traskade runt sjukhuset och helt plötsligt började jag få täta värkar.. var 4:de minut ungefär..så det blev en del pauser och det tog nästan en halvtimme att komma tillbaka upp till förlossningen och vid det laget kom värkarna varannan minut men de var fortfarande inte särskilt starka utan jag kunde andas mig igenom dom och fokusera tankarna. Kom iallafall upp på mitt rum och ringde på larmklockan så barnmorskan skulle komma in. Kopplade CTG på lilleman och mätte mina värkar och de var väldigt regelbundna men fortfarande inte starka. Men läkarna hade iallafall fattat beslutet att det skulle tas hål på hinnorna så jag fick lägga mig ner så stack hon sönder dom och vattnet forsade ut. Fick veta att vattnet var grönt med vilket inte är så bra eftersom det betydde att lilleman svalt sitt bajs. Klockan var 12 när hon tog hinnorna.. ungefär 5 minuter senare började värkarna tillta i styrka..barnmorskan gick ur rummet men det tog ungefär 5 minuter så hade jag tryckt på knappen igen och grät nästan av smärta. Hon frågade om jag ville ha lustgas vilket jag vääldigt gärna ville så sagt och gjort så fick jag det.
Kände inte av så mycket effekt men tyckte att min röst lät annorlunda och även Niklas röst och radion lät egendomliga.. :P
Låg där med lustgasen i högsta hugg och andades in och ut för fulla muggar och försökte verkligen fokusera på andningen och på att möta smärtan så som man ska göra men värkarna tilltog ännu mer i styrka och jag fick än en gång ringa in bm..så hon undersökte mig och då var jag 5 cm öppen, hon sa att jag kunde få Epidural nu om jag ville ( ryggmärgsbedövning för de som inte vet) och jajamen det ville jag ju hemskt gärna ha för sist gång när jag födde dottern blev Epiduralen min best friend så att säga.
Så hon ringde på narkosläkaren som skulle sätta bedövningen och minuterna gick och jag fick mer och mer ont.. började bli rädd för värkarna va så fruktansvärt starka och intensiva..gick inte ens en minut mellan topparna och när nästa värk började så jag kunde knappt ens få fram en mening mellan smärtorna.
Jag började småskrika lite när värkarna gjorde som mest ont och fick flämtande fram: Du MÅSTE undersöka mig igen, till bm.. ok sa hon och kollade efter.. ojsan sa hon..7 cm öppen..nu får narkosen skynda på här.. hade då öppnat mej från 5 cm till 7 på bara några minuter..
Äntligen kom narkosläkaren och hon pratade lite med mig..vilket ju nästan va omöjligt för värkarna kom konstant och jag låg bara och skrek o frustade och flämtade.
Helt plötsligt kännder jag...helvete.. krystvärkar?? No way tänkte jag..jag va för fan 7 cm öppen NYSS..de måste va kroppen som knasar.. börjar få panik och skriker att jag får kryyyystvääärkar nuuu...
-Oh nej då, sa bm..jag kollade nyss och du va 7 cm öppen då. Kolla igen vrålade jag med lustgasmasken framför ansiktet. Vid det laget fick jag kombinerade födslovärkar/krystvärkar och det gjorde så obeskrivligt ont så ni anar inte. Lustgasen hade tappat effekt på mig för länge sen så..
Blev undersökt än en gång.. ojoj sa bm. Vadååå skrek jag..ge mig min Epiduuuraaaal nuuuu jag döööööör.
Du Nina, du är 10 cm öppen och bebisen är på väg ut nu..epiduralen hinner inte börja verka före bebis är ute.
- Helvetes faan detta klarar inte jag skrek jag och började storgråta samtidigt som värkarna blev ännu mer intensiva.
Sen blev allt som i en dimma och jag minns knappt men fått berättat för mig av Niklas. Lillemans hjärtljus försvann plötsligt.. och det rusade in läkare och sköterskor och massa folk in i rummet.. de skrek att jag skulle vända på mig men värkarna gjorde att jag knappt fattade någonting alls men på något vis lyckades vi vända mig på rygg (låg på sidan innan). till slut kom hans hjärtljud tillbaka.. jag satt och höll en doktor i handen och mumlade att jag aldrig kommer klara det här och hon försökte trösta mig och bad mig andas.
Tänkte för mig själv att försök ANDAS ni fan när ni ligger och plågas så i smärtor. Så kom en krystvärk till och jag tog i för kung och fosterland och skrek som en dåre..fick en paus på en minut sen kom en till och de bad mig ta i ännu mer.. tog tydligen i så mycke så jag höll på att sparka sönder dom där gynstolsgrejerna så dom fick hålla fast mina ben :P där efter andra starka krystvärken va iaf huvudet ute.. sen kom en till och dom bad mig ta i så mycke jag kunde och det gjorde jag,trodde skallen skulle explodera på mig och alla ljud försvann runt mig för jag tog i så mycket och splash så va min lille prins ute..som en kanonkula flög han ut =) och i samma sekund försvann all smärta. Fick upp honom på mitt bröst och fattade ingenting :P allt va helt overkligt.
13:39 är han född. och kl 12:00 räknades förlossningen som aktiv så att det gick väldans fort.
De erbjöd mig hjälp efteråt ifall jag blivit för chockad av allt men det gick under omständigheterna bra och jag har inga men efter denna turboförlossning men hade jag fått välja nu hade jag aldrig valt en igångsättning för det gick alldeles för snabbt,kroppen hann inte alls med och inte hjärnan heller för den delen.
Men ut kom han och bra mår han min lille prins och han är världens underbaraste <3<3
Onsdagen 24 oktober: vaknade runt halv 9 på morgonen.. helt groggy av sovdosen..vaggade runt där i korridoren och försöke få veta hur det skulle bli med allt, fick till svar att läkarna höll på att diskutera och fatta ett beslut. Frågade om jag kunde få gå en liten promenad så länge och det fick jag. Så jag och Niklas traskade runt sjukhuset och helt plötsligt började jag få täta värkar.. var 4:de minut ungefär..så det blev en del pauser och det tog nästan en halvtimme att komma tillbaka upp till förlossningen och vid det laget kom värkarna varannan minut men de var fortfarande inte särskilt starka utan jag kunde andas mig igenom dom och fokusera tankarna. Kom iallafall upp på mitt rum och ringde på larmklockan så barnmorskan skulle komma in. Kopplade CTG på lilleman och mätte mina värkar och de var väldigt regelbundna men fortfarande inte starka. Men läkarna hade iallafall fattat beslutet att det skulle tas hål på hinnorna så jag fick lägga mig ner så stack hon sönder dom och vattnet forsade ut. Fick veta att vattnet var grönt med vilket inte är så bra eftersom det betydde att lilleman svalt sitt bajs. Klockan var 12 när hon tog hinnorna.. ungefär 5 minuter senare började värkarna tillta i styrka..barnmorskan gick ur rummet men det tog ungefär 5 minuter så hade jag tryckt på knappen igen och grät nästan av smärta. Hon frågade om jag ville ha lustgas vilket jag vääldigt gärna ville så sagt och gjort så fick jag det.
Kände inte av så mycket effekt men tyckte att min röst lät annorlunda och även Niklas röst och radion lät egendomliga.. :P
Låg där med lustgasen i högsta hugg och andades in och ut för fulla muggar och försökte verkligen fokusera på andningen och på att möta smärtan så som man ska göra men värkarna tilltog ännu mer i styrka och jag fick än en gång ringa in bm..så hon undersökte mig och då var jag 5 cm öppen, hon sa att jag kunde få Epidural nu om jag ville ( ryggmärgsbedövning för de som inte vet) och jajamen det ville jag ju hemskt gärna ha för sist gång när jag födde dottern blev Epiduralen min best friend så att säga.
Så hon ringde på narkosläkaren som skulle sätta bedövningen och minuterna gick och jag fick mer och mer ont.. började bli rädd för värkarna va så fruktansvärt starka och intensiva..gick inte ens en minut mellan topparna och när nästa värk började så jag kunde knappt ens få fram en mening mellan smärtorna.
Jag började småskrika lite när värkarna gjorde som mest ont och fick flämtande fram: Du MÅSTE undersöka mig igen, till bm.. ok sa hon och kollade efter.. ojsan sa hon..7 cm öppen..nu får narkosen skynda på här.. hade då öppnat mej från 5 cm till 7 på bara några minuter..
Äntligen kom narkosläkaren och hon pratade lite med mig..vilket ju nästan va omöjligt för värkarna kom konstant och jag låg bara och skrek o frustade och flämtade.
Helt plötsligt kännder jag...helvete.. krystvärkar?? No way tänkte jag..jag va för fan 7 cm öppen NYSS..de måste va kroppen som knasar.. börjar få panik och skriker att jag får kryyyystvääärkar nuuu...
-Oh nej då, sa bm..jag kollade nyss och du va 7 cm öppen då. Kolla igen vrålade jag med lustgasmasken framför ansiktet. Vid det laget fick jag kombinerade födslovärkar/krystvärkar och det gjorde så obeskrivligt ont så ni anar inte. Lustgasen hade tappat effekt på mig för länge sen så..
Blev undersökt än en gång.. ojoj sa bm. Vadååå skrek jag..ge mig min Epiduuuraaaal nuuuu jag döööööör.
Du Nina, du är 10 cm öppen och bebisen är på väg ut nu..epiduralen hinner inte börja verka före bebis är ute.
- Helvetes faan detta klarar inte jag skrek jag och började storgråta samtidigt som värkarna blev ännu mer intensiva.
Sen blev allt som i en dimma och jag minns knappt men fått berättat för mig av Niklas. Lillemans hjärtljus försvann plötsligt.. och det rusade in läkare och sköterskor och massa folk in i rummet.. de skrek att jag skulle vända på mig men värkarna gjorde att jag knappt fattade någonting alls men på något vis lyckades vi vända mig på rygg (låg på sidan innan). till slut kom hans hjärtljud tillbaka.. jag satt och höll en doktor i handen och mumlade att jag aldrig kommer klara det här och hon försökte trösta mig och bad mig andas.
Tänkte för mig själv att försök ANDAS ni fan när ni ligger och plågas så i smärtor. Så kom en krystvärk till och jag tog i för kung och fosterland och skrek som en dåre..fick en paus på en minut sen kom en till och de bad mig ta i ännu mer.. tog tydligen i så mycke så jag höll på att sparka sönder dom där gynstolsgrejerna så dom fick hålla fast mina ben :P där efter andra starka krystvärken va iaf huvudet ute.. sen kom en till och dom bad mig ta i så mycke jag kunde och det gjorde jag,trodde skallen skulle explodera på mig och alla ljud försvann runt mig för jag tog i så mycket och splash så va min lille prins ute..som en kanonkula flög han ut =) och i samma sekund försvann all smärta. Fick upp honom på mitt bröst och fattade ingenting :P allt va helt overkligt.
13:39 är han född. och kl 12:00 räknades förlossningen som aktiv så att det gick väldans fort.
De erbjöd mig hjälp efteråt ifall jag blivit för chockad av allt men det gick under omständigheterna bra och jag har inga men efter denna turboförlossning men hade jag fått välja nu hade jag aldrig valt en igångsättning för det gick alldeles för snabbt,kroppen hann inte alls med och inte hjärnan heller för den delen.
Men ut kom han och bra mår han min lille prins och han är världens underbaraste <3<3
onsdag 18 april 2012
vecka 14 =)
Snart vecka 15...tiden har verkligen gått fort denna gången =) har säkert gått upp minst 8 kg redan och magen är enorm..fast denna gången har jag en riktig "flickmage", med Alicia och twinsen hade jag pojkmage båda gångerna..så ska bli spännande detta :P
Annars händer det inte så mycket i mitt liv.. hormonerna flödar och jag har värk konstant i benen och armarna och så denna förbaskade foglossningen :S men jag lever iaf så ska inte klaga :P
snart försöka göra lite mat..
hmm..kommer inte på så mycket mer att skriva idag.. har varit uppe sen kl 4 imorse så hjärnan känns lite mosig :P
Byee
Annars händer det inte så mycket i mitt liv.. hormonerna flödar och jag har värk konstant i benen och armarna och så denna förbaskade foglossningen :S men jag lever iaf så ska inte klaga :P
snart försöka göra lite mat..
hmm..kommer inte på så mycket mer att skriva idag.. har varit uppe sen kl 4 imorse så hjärnan känns lite mosig :P
Byee
torsdag 1 mars 2012
gravid på nytt och mer nojig än någonsin
gick in i vecka 7 i tisdags.. men jag kan ju inte koppla av o njuta..tycker grav. symptomen försvinner mer o mer :( de skulle inte förvåna mig om de va som 2008..ma..missed abortion..dvs att fostret dött i livmodern men kroppen har inte fattat det och stöter då inte ut de... ah suck..
när jag väntade tvillingarna och alicia hade jag inte ens en tanke på missfall.. men nu är det de enda jag tänker på.. jag vet att man inte kan påverka hur det går men åh,kan inte någon bara ta bort dessa negativa tankar och nojjan..??
Sen vet jag inte om jag bara är gravid i vecka 7 heller för jag tycker mig känna livmodern nedanför naveln :O känner en hård kant typ.. så kändes det typ när jag va i vecka 14 med Alicia.. och jag känner nåt slags skumt bubbel emellanåt i livmodern med..och det känns inte som gaser heller så jag vettefan nu alltså.. min mens va ju inte som vanligt i januari så jag kanske är längre gången än vad jag tror... åh jag vill bara att det ska bli 15 mars för då ska jag på privat UL i göteborg.. men jag funderar på att ringa gyn på tisdag alltså och förklara detta och så kanske dom gör ett VUL.. vore ju gott att slippa pröjsa 600 kr som jag får göra i Gbg.
jaja..en varm dusch nu och försöka koppla bort alla dumma tankar.
Puss & Kraam
när jag väntade tvillingarna och alicia hade jag inte ens en tanke på missfall.. men nu är det de enda jag tänker på.. jag vet att man inte kan påverka hur det går men åh,kan inte någon bara ta bort dessa negativa tankar och nojjan..??
Sen vet jag inte om jag bara är gravid i vecka 7 heller för jag tycker mig känna livmodern nedanför naveln :O känner en hård kant typ.. så kändes det typ när jag va i vecka 14 med Alicia.. och jag känner nåt slags skumt bubbel emellanåt i livmodern med..och det känns inte som gaser heller så jag vettefan nu alltså.. min mens va ju inte som vanligt i januari så jag kanske är längre gången än vad jag tror... åh jag vill bara att det ska bli 15 mars för då ska jag på privat UL i göteborg.. men jag funderar på att ringa gyn på tisdag alltså och förklara detta och så kanske dom gör ett VUL.. vore ju gott att slippa pröjsa 600 kr som jag får göra i Gbg.
jaja..en varm dusch nu och försöka koppla bort alla dumma tankar.
Puss & Kraam
lördag 31 december 2011
Nobody's perfect
Så jävla sjukt att när jag va den supersmala nina så fick jag höra att jag va för smal..att jag såg ut som en tjackhora... osv.. men nu när man gått upp i vikt o ser normal ut så kollar alla snett???? jag själv hatar min nya kropp nu.. gillade den ända fram tills för ett litet tag sen.. kände att jag ser ut som en kvinna.. mitt BMI e lite högt men jag har sjukt mycke benmuskler å de väger ju mer än fett..försöker så mycket tycka om min nya kropp för jag vill inte svälta mig själv som jag alltid gjort under alla jävla år..trodde jag va fin som jag va nu,,,men det känns inte så...tittar ibland på bilderna när jag såg ut som hej kom o hjälp mej egentligen men jag saknar den kroppen... att bara vara hungrig hela tiden.. vara så smal o fin..då va livet fan bättre iaf...ja jag vet att de e sjukt men man ska ju passa in i detta sjuka jävla samhälle så....
lördag 5 november 2011
kaffe i mängder.
Har precis vaknat. Kidsen sitter o kollar på tv. Christoffer har feber och är svullen på ena sidan av ansiktet och runt örat så misstänker att det är öroninflammation på g :/ Får se senare under dagen om det blir bättre eller inte annars får vi ringa sjukan.
Ikväll är det fest.. ser fram emot att klä ut mej för första gången =) om man räknar bort gångerna i skolan när jag va liten då jag va utklädd till blåklocka (blomman alltså haha) och svamp nångång om jag inte minns fel.
1 vecka sen idag med.. :(
Nu får de bli litte kaffe sen får jag tvätta och städa litegranna.
Ikväll är det fest.. ser fram emot att klä ut mej för första gången =) om man räknar bort gångerna i skolan när jag va liten då jag va utklädd till blåklocka (blomman alltså haha) och svamp nångång om jag inte minns fel.
1 vecka sen idag med.. :(
Nu får de bli litte kaffe sen får jag tvätta och städa litegranna.
torsdag 3 november 2011
veckan som gått...
Har varit konstig. Haft alla barnen hos mig och det har fått mig att inte tänka så mycket på det som hänt. Men nu är jag barnledig en dag eftersom jag börjat blöda massa igen, tror det är stress som gör det. Så jag kände att jag behövde en dags vila nu.
Somnade före 9 igår kväll och kl 3 nu inatt vaknade jag av min telefon vibrerade..härligt när folk ringer en mitt i natten. Blev klarvaken iaf och kan inte somna om så nu sitter jag i mörkret och bloggar lite och tar en cigg. Det värker i livmodern och jag funderar på när blödningarna ska minska och när det ska sluta göra så förbannat ont. Hade tänkt gå ut på lördag på Halloweenfest utklädd till vampyr med Erica för att få tankarna på annat men om jag e såhär dålig då får jag ju ställa in det :/ Kan inte gå omkring o blöda som fan..inte kul.
Det enda positiva i allt det här är att nu slipper jag ju oroa sönder mig för att få missfall..som jag gjorde.. för nu finns ingen bebis mer i min mage :( jag förstår inte varför? Det kändes bra denna gången.. inte sådär skumt som sist gång..då jag kände på mig från dag 1 att något va fel. :( Men denna gång var mycket värre än förra.. jag fick ju dropp och förlorade en del blod och åkte ambulans akut.. känns helt overkligt fortfarande. Om det inte vore för märket och blåmärket efter droppnålen på min hand så hade jag nog trott att allt bara varit en mardröm. Förra gången dog fostret i livmodern och kroppen förstod inte det så den låg kvar...och jag fick skrapas,vaknade upp ur narkosen och blödde som en vanlig mens några dagar efter sen va kroppen någorlunda ok.. mentalt var jag knäckt, det är jag nu med fast har en oro denna gången eftersom jag blöder hur mycket som helst fortfarande. :/ Tänkte ringa vårdcentralen imorgon om det inte börjar ge med sig. Jag är blek som ett spöke och ser ut som fan efter det här, inte konstigt kanske, finns väl inte många människor som mår särskilt bra efter en sån händelse. Förstår bara inte hur det kunde hända så fort.
Lördagen den 29 Oktober vaknade jag ju och kände mig hur gravid som helst,illamåendet bara slog emot mig, vi åkte till Åsen och packade ihop resten av Niklas saker..han och hans föräldrar och hans syster med man o bebis va där och jag rörde inte en pinal,jag bar ingenting, Det enda jag gjorde va att sitta i soffan med bebisen och matade honom och så.. så jag överansträngde mig inte alls. Sen kom vi hem med alla möbler och jag gick ner till erica o satt där, gick för att kissa och när jag satt på toan började de värsta kramperna jag någonsin upplevt. Det svartnade för ögonen och jag ramlade ihop på golvet i en liten hög och fick inte fram ett ljud för det gjorde så ont. Så höll det på en kvart-20 min kanske sen släppte det. Kände sen att det började rinna så jag gick för att kolla och då hade det kommit lite blod, inte särskilt mycket så jag kände ju lite hopp eftersom det är ganska vanligt att blöda lite i början av en grav. men ca 2 timmar senare bröt helvetet lös.. det fullkomligt forsade och jag blödde igenom allt som fanns,,tjocka nattbindor,kläderna, rätt på soffan..reste mig och där va det en stoooor blodfläck..det slutade inte heller..och vilka kramper.. herregud önskar inte min värsta fiende sånt.
Någon timme senare åkte jag till sjukhuset,kunde knappt stå på benen, kände mig bara så yr och trött och utmattad till max. Väl på sjukhuset fick jag ett rum direkt och lägga mig på en säng...minns att jag tittade ner på mina händer och de var så vita så man nästan kunde tro jag var död. vitblåa liksom. Sen gick allt snabbt..dropp och strax efter det kom ambulansen och ambulanskillen som satt med mig var hur snäll som helst och vi pratade om allt och inget och jag fick lära mig lite om olika dropp och allt möjligt. Men jag blödde så mycket så jag frågade honom helt gravallvarligt om jag skulle dö av det här..för det kändes ju så. Men han försäkrade mig om att det var lugnt. Att inom medicinen så var min blödning ingen jättestor,men jag förlorade en del blod som han sa och det är ju inte bra men inget livshotande,plus att när man blöder mellan benen ser det ofta ut att va mer än vad det är. Så jag lugnade mig lite. Blev akut kissnödig i ambulansen med så dom skyndade till NÄL och när vi kom fram fick jag sätta mig i en rullstol för första gången och en sköterska halvsprang med mig till ett rum så jag skulle kunna kissa.
Sen kom en sköterska som inte var värst trevlig och efter henne en läkare som var rent utav otrevlig..vilket bemötande..usch..han sa otrevliga saker och idiotförklarade mig för att jag ville åka hem och inte stanna över natten. Jag har fobi för sjukhus och lider av panikångest och kände att jag bara ville hem. Jag frågade om de va en fara för mitt liv om jag åkte hem men det var det inte alltså valde jag det.. jag ville hem och sörja o grina som ett barn,inte ligga på sjukhus.. så jag fick med mig 4 Cytotec tabletter som skulle ta hand om resterna som fanns kvar i livmodern.. tror dock inte de hjälpte nämnvärt utan jag tror att det är resterna som kommer ut nu..att det är därför jag blöder så mycket. Rummet där jag undersöktes i såg ut som ett slakthus efter han gjorde VUL på mig..och han lät vul-grejen ligga kvar där helt blodig efter undersökningen och även gynstolen jag låg på.. både jag och Niklas tyckte det va vidrigt av dom att bara låta det vara så..och det var fortfarande så när vi åkte hem. Fick även se resterna av våran älskade bebis på ultraljudsskärmen vilket jag tyckte va jobbigt..han vinklade skärmen mot oss när han kollade.. Jag tycker det hör till att fråga om man vill se det ens. :/
Vi blev helt knäckta iaf och både jag och Niklas grät sen utanför NÄL på rökplatsen. Allt bara kom..sorgen och besvikelsen..
Nu har det gått några dagar och jag gråter inte längre. Det är som vanligt med mig. Jag stänger av. Måste ringa barnmorskan och berätta detta med..vi har ju varit på inskrivning och allt.. känns så jävla pissigt allt.
Idag skulle jag gått in i vecka 8 :( <3
Det är kanske inte meningen att jag ska få fler barn eftersom det gått åt helvete nu 2 gånger i rad. Jag kommer inte bli gravid igen. Jag är alldeles för rädd.. det kunde gått ännu mer illa än vad det gjorde och jag vill inte det igen. Lever hellre med drömmen i mig..drömmen om ett barn till. Men kommer inte försöka förverkliga den drömmen igen för sorgen och besvikelsen är så mycket värre än den längtan jag haft efter en bebis till.
Det känns som att det här året har varit en av de värsta...igen..inte riktigt lika illa som 2010 men inte långt ifrån :( misshandel och missfall och kasst mående,mediciner,sjukskrivningar i flera månader.. :(
Förstår inte hur jag gång på gång reser mig igen. Ibland orkar jag egentligen inte men tvingar mig själv för jag har 3 underbara ungar som ska ha det bästa och de ska ha det livet som jag aldrig fick,men det är så jäkla svårt ibland.
Vissa dagar vill jag inte finnas, andra dagar är det inte lika illa men det är ju aldrig bra.. hur känns det när man mår bra egentligen? Har glömt bort den känslan.
Ska försöka göra det bästa av allt iaf. Är klarvaken så vette fan vad jag ska göra nu..
Köpte dessa häromdagen..ett litet minne av våran bebis på något vis <3
Jag o Alicia i somras <3
Alicia <3
<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3
Somnade före 9 igår kväll och kl 3 nu inatt vaknade jag av min telefon vibrerade..härligt när folk ringer en mitt i natten. Blev klarvaken iaf och kan inte somna om så nu sitter jag i mörkret och bloggar lite och tar en cigg. Det värker i livmodern och jag funderar på när blödningarna ska minska och när det ska sluta göra så förbannat ont. Hade tänkt gå ut på lördag på Halloweenfest utklädd till vampyr med Erica för att få tankarna på annat men om jag e såhär dålig då får jag ju ställa in det :/ Kan inte gå omkring o blöda som fan..inte kul.
Det enda positiva i allt det här är att nu slipper jag ju oroa sönder mig för att få missfall..som jag gjorde.. för nu finns ingen bebis mer i min mage :( jag förstår inte varför? Det kändes bra denna gången.. inte sådär skumt som sist gång..då jag kände på mig från dag 1 att något va fel. :( Men denna gång var mycket värre än förra.. jag fick ju dropp och förlorade en del blod och åkte ambulans akut.. känns helt overkligt fortfarande. Om det inte vore för märket och blåmärket efter droppnålen på min hand så hade jag nog trott att allt bara varit en mardröm. Förra gången dog fostret i livmodern och kroppen förstod inte det så den låg kvar...och jag fick skrapas,vaknade upp ur narkosen och blödde som en vanlig mens några dagar efter sen va kroppen någorlunda ok.. mentalt var jag knäckt, det är jag nu med fast har en oro denna gången eftersom jag blöder hur mycket som helst fortfarande. :/ Tänkte ringa vårdcentralen imorgon om det inte börjar ge med sig. Jag är blek som ett spöke och ser ut som fan efter det här, inte konstigt kanske, finns väl inte många människor som mår särskilt bra efter en sån händelse. Förstår bara inte hur det kunde hända så fort.
Lördagen den 29 Oktober vaknade jag ju och kände mig hur gravid som helst,illamåendet bara slog emot mig, vi åkte till Åsen och packade ihop resten av Niklas saker..han och hans föräldrar och hans syster med man o bebis va där och jag rörde inte en pinal,jag bar ingenting, Det enda jag gjorde va att sitta i soffan med bebisen och matade honom och så.. så jag överansträngde mig inte alls. Sen kom vi hem med alla möbler och jag gick ner till erica o satt där, gick för att kissa och när jag satt på toan började de värsta kramperna jag någonsin upplevt. Det svartnade för ögonen och jag ramlade ihop på golvet i en liten hög och fick inte fram ett ljud för det gjorde så ont. Så höll det på en kvart-20 min kanske sen släppte det. Kände sen att det började rinna så jag gick för att kolla och då hade det kommit lite blod, inte särskilt mycket så jag kände ju lite hopp eftersom det är ganska vanligt att blöda lite i början av en grav. men ca 2 timmar senare bröt helvetet lös.. det fullkomligt forsade och jag blödde igenom allt som fanns,,tjocka nattbindor,kläderna, rätt på soffan..reste mig och där va det en stoooor blodfläck..det slutade inte heller..och vilka kramper.. herregud önskar inte min värsta fiende sånt.
Någon timme senare åkte jag till sjukhuset,kunde knappt stå på benen, kände mig bara så yr och trött och utmattad till max. Väl på sjukhuset fick jag ett rum direkt och lägga mig på en säng...minns att jag tittade ner på mina händer och de var så vita så man nästan kunde tro jag var död. vitblåa liksom. Sen gick allt snabbt..dropp och strax efter det kom ambulansen och ambulanskillen som satt med mig var hur snäll som helst och vi pratade om allt och inget och jag fick lära mig lite om olika dropp och allt möjligt. Men jag blödde så mycket så jag frågade honom helt gravallvarligt om jag skulle dö av det här..för det kändes ju så. Men han försäkrade mig om att det var lugnt. Att inom medicinen så var min blödning ingen jättestor,men jag förlorade en del blod som han sa och det är ju inte bra men inget livshotande,plus att när man blöder mellan benen ser det ofta ut att va mer än vad det är. Så jag lugnade mig lite. Blev akut kissnödig i ambulansen med så dom skyndade till NÄL och när vi kom fram fick jag sätta mig i en rullstol för första gången och en sköterska halvsprang med mig till ett rum så jag skulle kunna kissa.
Sen kom en sköterska som inte var värst trevlig och efter henne en läkare som var rent utav otrevlig..vilket bemötande..usch..han sa otrevliga saker och idiotförklarade mig för att jag ville åka hem och inte stanna över natten. Jag har fobi för sjukhus och lider av panikångest och kände att jag bara ville hem. Jag frågade om de va en fara för mitt liv om jag åkte hem men det var det inte alltså valde jag det.. jag ville hem och sörja o grina som ett barn,inte ligga på sjukhus.. så jag fick med mig 4 Cytotec tabletter som skulle ta hand om resterna som fanns kvar i livmodern.. tror dock inte de hjälpte nämnvärt utan jag tror att det är resterna som kommer ut nu..att det är därför jag blöder så mycket. Rummet där jag undersöktes i såg ut som ett slakthus efter han gjorde VUL på mig..och han lät vul-grejen ligga kvar där helt blodig efter undersökningen och även gynstolen jag låg på.. både jag och Niklas tyckte det va vidrigt av dom att bara låta det vara så..och det var fortfarande så när vi åkte hem. Fick även se resterna av våran älskade bebis på ultraljudsskärmen vilket jag tyckte va jobbigt..han vinklade skärmen mot oss när han kollade.. Jag tycker det hör till att fråga om man vill se det ens. :/
Vi blev helt knäckta iaf och både jag och Niklas grät sen utanför NÄL på rökplatsen. Allt bara kom..sorgen och besvikelsen..
Nu har det gått några dagar och jag gråter inte längre. Det är som vanligt med mig. Jag stänger av. Måste ringa barnmorskan och berätta detta med..vi har ju varit på inskrivning och allt.. känns så jävla pissigt allt.
Idag skulle jag gått in i vecka 8 :( <3
Det är kanske inte meningen att jag ska få fler barn eftersom det gått åt helvete nu 2 gånger i rad. Jag kommer inte bli gravid igen. Jag är alldeles för rädd.. det kunde gått ännu mer illa än vad det gjorde och jag vill inte det igen. Lever hellre med drömmen i mig..drömmen om ett barn till. Men kommer inte försöka förverkliga den drömmen igen för sorgen och besvikelsen är så mycket värre än den längtan jag haft efter en bebis till.
Det känns som att det här året har varit en av de värsta...igen..inte riktigt lika illa som 2010 men inte långt ifrån :( misshandel och missfall och kasst mående,mediciner,sjukskrivningar i flera månader.. :(
Förstår inte hur jag gång på gång reser mig igen. Ibland orkar jag egentligen inte men tvingar mig själv för jag har 3 underbara ungar som ska ha det bästa och de ska ha det livet som jag aldrig fick,men det är så jäkla svårt ibland.
Vissa dagar vill jag inte finnas, andra dagar är det inte lika illa men det är ju aldrig bra.. hur känns det när man mår bra egentligen? Har glömt bort den känslan.
Ska försöka göra det bästa av allt iaf. Är klarvaken så vette fan vad jag ska göra nu..
Köpte dessa häromdagen..ett litet minne av våran bebis på något vis <3
Jag o Alicia i somras <3
Alicia <3
<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)