Ninas Crazy,Beautiful Life: november 2011

Har varit konstig. Haft alla barnen hos mig och det har fått mig att inte tänka så mycket på det som hänt. Men nu är jag barnledig en dag eftersom jag börjat blöda massa igen, tror det är stress som gör det. Så jag kände att jag behövde en dags vila nu.

Somnade före 9 igår kväll och kl 3 nu inatt vaknade jag av min telefon vibrerade..härligt när folk ringer en mitt i natten. Blev klarvaken iaf och kan inte somna om så nu sitter jag i mörkret och bloggar lite och tar en cigg. Det värker i livmodern och jag funderar på när blödningarna ska minska och när det ska sluta göra så förbannat ont. Hade tänkt gå ut på lördag på Halloweenfest utklädd till vampyr med Erica för att få tankarna på annat men om jag e såhär dålig då får jag ju ställa in det :/ Kan inte gå omkring o blöda som fan..inte kul.

Det enda positiva i allt det här är att nu slipper jag ju oroa sönder mig för att få missfall..som jag gjorde.. för nu finns ingen bebis mer i min mage :( jag förstår inte varför? Det kändes bra denna gången.. inte sådär skumt som sist gång..då jag kände på mig från dag 1 att något va fel. :( Men denna gång var mycket värre än förra.. jag fick ju dropp och förlorade en del blod och åkte ambulans akut.. känns helt overkligt fortfarande. Om det inte vore för märket och blåmärket efter droppnålen på min hand så hade jag nog trott att allt bara varit en mardröm. Förra gången dog fostret i livmodern och kroppen förstod inte det så den låg kvar...och jag fick skrapas,vaknade upp ur narkosen och blödde som en vanlig mens några dagar efter sen va kroppen någorlunda ok.. mentalt var jag knäckt, det är jag nu med fast har en oro denna gången eftersom jag blöder hur mycket som helst fortfarande. :/ Tänkte ringa vårdcentralen imorgon om det inte börjar ge med sig. Jag är blek som ett spöke och ser ut som fan efter det här, inte konstigt kanske, finns väl inte många människor som mår särskilt bra efter en sån händelse. Förstår bara inte hur det kunde hända så fort.

Lördagen den 29 Oktober vaknade jag ju och kände mig hur gravid som helst,illamåendet bara slog emot mig, vi åkte till Åsen och packade ihop resten av Niklas saker..han och hans föräldrar och hans syster med man o bebis va där och jag rörde inte en pinal,jag bar ingenting, Det enda jag gjorde va att sitta i soffan med bebisen och matade honom och så.. så jag överansträngde mig inte alls. Sen kom vi hem med alla möbler och jag gick ner till erica o satt där, gick för att kissa och när jag satt på toan började de värsta kramperna jag någonsin upplevt. Det svartnade för ögonen och jag ramlade ihop på golvet i en liten hög och fick inte fram ett ljud för det gjorde så ont. Så höll det på en kvart-20 min kanske sen släppte det. Kände sen att det började rinna så jag gick för att kolla och då hade det kommit lite blod, inte särskilt mycket så jag kände ju lite hopp eftersom det är ganska vanligt att blöda lite i början av en grav. men ca 2 timmar senare bröt helvetet lös.. det fullkomligt forsade och jag blödde igenom allt som fanns,,tjocka nattbindor,kläderna, rätt på soffan..reste mig och där va det en stoooor blodfläck..det slutade inte heller..och vilka kramper.. herregud önskar inte min värsta fiende sånt.
Någon timme senare åkte jag till sjukhuset,kunde knappt stå på benen, kände mig bara så yr och trött och utmattad till max. Väl på sjukhuset fick jag ett rum direkt och lägga mig på en säng...minns att jag tittade ner på mina händer och de var så vita så man nästan kunde tro jag var död. vitblåa liksom. Sen gick allt snabbt..dropp och strax efter det kom ambulansen och ambulanskillen som satt med mig var hur snäll som helst och vi pratade om allt och inget och jag fick lära mig lite om olika dropp och allt möjligt. Men jag blödde så mycket så jag frågade honom helt gravallvarligt om jag skulle dö av det här..för det kändes ju så. Men han försäkrade mig om att det var lugnt. Att inom medicinen så var min blödning ingen jättestor,men jag förlorade en del blod som han sa och det är ju inte bra men inget livshotande,plus att när man blöder mellan benen ser det ofta ut att va mer än vad det är. Så jag lugnade mig lite. Blev akut kissnödig i ambulansen med så dom skyndade till NÄL och när vi kom fram fick jag sätta mig i en rullstol för första gången och en sköterska halvsprang med mig till ett rum så jag skulle kunna kissa.
Sen kom en sköterska som inte var värst trevlig och efter henne en läkare som var rent utav otrevlig..vilket bemötande..usch..han sa otrevliga saker och idiotförklarade mig för att jag ville åka hem och inte stanna över natten. Jag har fobi för sjukhus och lider av panikångest och kände att jag bara ville hem. Jag frågade om de va en fara för mitt liv om jag åkte hem men det var det inte alltså valde jag det.. jag ville hem och sörja o grina som ett barn,inte ligga på sjukhus.. så jag fick med mig 4 Cytotec tabletter som skulle ta hand om resterna som fanns kvar i livmodern.. tror dock inte de hjälpte nämnvärt utan jag tror att det är resterna som kommer ut nu..att det är därför jag blöder så mycket. Rummet där jag undersöktes i såg ut som ett slakthus efter han gjorde VUL på mig..och han lät vul-grejen ligga kvar där helt blodig efter undersökningen och även gynstolen jag låg på.. både jag och Niklas tyckte det va vidrigt av dom att bara låta det vara så..och det var fortfarande så när vi åkte hem. Fick även se resterna av våran älskade bebis på ultraljudsskärmen vilket jag tyckte va jobbigt..han vinklade skärmen mot oss när han kollade.. Jag tycker det hör till att fråga om man vill se det ens. :/
Vi blev helt knäckta iaf och både jag och Niklas grät sen utanför NÄL på rökplatsen. Allt bara kom..sorgen och besvikelsen..

Nu har det gått några dagar och jag gråter inte längre. Det är som vanligt med mig. Jag stänger av. Måste ringa barnmorskan och berätta detta med..vi har ju varit på inskrivning och allt.. känns så jävla pissigt allt.
Idag skulle jag gått in i vecka 8 :( <3

Det är kanske inte meningen att jag ska få fler barn eftersom det gått åt helvete nu 2 gånger i rad. Jag kommer inte bli gravid igen. Jag är alldeles för rädd.. det kunde gått ännu mer illa än vad det gjorde och jag vill inte det igen. Lever hellre med drömmen i mig..drömmen om ett barn till. Men kommer inte försöka förverkliga den drömmen igen för sorgen och besvikelsen är så mycket värre än den längtan jag haft efter en bebis till.

Det känns som att det här året har varit en av de värsta...igen..inte riktigt lika illa som 2010 men inte långt ifrån :( misshandel och missfall och kasst mående,mediciner,sjukskrivningar i flera månader.. :(

Förstår inte hur jag gång på gång reser mig igen. Ibland orkar jag egentligen inte men tvingar mig själv för jag har 3 underbara ungar som ska ha det bästa och de ska ha det livet som jag aldrig fick,men det är så jäkla svårt ibland.
Vissa dagar vill jag inte finnas, andra dagar är det inte lika illa men det är ju aldrig bra.. hur känns det när man mår bra egentligen? Har glömt bort den känslan.

Ska försöka göra det bästa av allt iaf. Är klarvaken så vette fan vad jag ska göra nu..