Det började med att jag åkte ner till NÄL för ställningstagande nr 2 för igångsättning tisdagen den 23 Oktober. Fick träffa en väldigt trevlig läkare som förstod hur jag kände mig.. att fibrosmärtorna och mitt dåliga mående va ohållbart. Så hon godkände igångsättning. Fick en ballongkateter som skulle öppna upp mig nån centimeter till för innan dess kunde de inte ta hål på hinnorna. (vattnet då) kunde ta några timmar så vi gick promenader runt sjukhuset o så.. men inte fan hände det så mycket för de.. katetern sattes runt kl 12 på tisdagen... på kvällen runt kl 18 ramlade den äntligen ut..vilket betydde att jag var 3 cm öppen, men inga större värkar och förlossningen räknades inte som aktiv. De gav det några timmar till för att se om min kropp kom igång med egna värkar men det var några fjuttiga småvärkar som mest gjorde mig trött och som inte gjorde någon nytta..så de bestämde sig för att inte ta hål på hinnorna där på kvällen utan jag fick en dos med lugnande och smärtstillande så jag skulle sova. Så jag la mig där i den hemskt obekväma sängen inne på mitt rum på förlossningen och försökte sova. Gick okej faktiskt.
Onsdagen 24 oktober: vaknade runt halv 9 på morgonen.. helt groggy av sovdosen..vaggade runt där i korridoren och försöke få veta hur det skulle bli med allt, fick till svar att läkarna höll på att diskutera och fatta ett beslut. Frågade om jag kunde få gå en liten promenad så länge och det fick jag. Så jag och Niklas traskade runt sjukhuset och helt plötsligt började jag få täta värkar.. var 4:de minut ungefär..så det blev en del pauser och det tog nästan en halvtimme att komma tillbaka upp till förlossningen och vid det laget kom värkarna varannan minut men de var fortfarande inte särskilt starka utan jag kunde andas mig igenom dom och fokusera tankarna. Kom iallafall upp på mitt rum och ringde på larmklockan så barnmorskan skulle komma in. Kopplade CTG på lilleman och mätte mina värkar och de var väldigt regelbundna men fortfarande inte starka. Men läkarna hade iallafall fattat beslutet att det skulle tas hål på hinnorna så jag fick lägga mig ner så stack hon sönder dom och vattnet forsade ut. Fick veta att vattnet var grönt med vilket inte är så bra eftersom det betydde att lilleman svalt sitt bajs. Klockan var 12 när hon tog hinnorna.. ungefär 5 minuter senare började värkarna tillta i styrka..barnmorskan gick ur rummet men det tog ungefär 5 minuter så hade jag tryckt på knappen igen och grät nästan av smärta. Hon frågade om jag ville ha lustgas vilket jag vääldigt gärna ville så sagt och gjort så fick jag det.
Kände inte av så mycket effekt men tyckte att min röst lät annorlunda och även Niklas röst och radion lät egendomliga.. :P
Låg där med lustgasen i högsta hugg och andades in och ut för fulla muggar och försökte verkligen fokusera på andningen och på att möta smärtan så som man ska göra men värkarna tilltog ännu mer i styrka och jag fick än en gång ringa in bm..så hon undersökte mig och då var jag 5 cm öppen, hon sa att jag kunde få Epidural nu om jag ville ( ryggmärgsbedövning för de som inte vet) och jajamen det ville jag ju hemskt gärna ha för sist gång när jag födde dottern blev Epiduralen min best friend så att säga.
Så hon ringde på narkosläkaren som skulle sätta bedövningen och minuterna gick och jag fick mer och mer ont.. började bli rädd för värkarna va så fruktansvärt starka och intensiva..gick inte ens en minut mellan topparna och när nästa värk började så jag kunde knappt ens få fram en mening mellan smärtorna.
Jag började småskrika lite när värkarna gjorde som mest ont och fick flämtande fram: Du MÅSTE undersöka mig igen, till bm.. ok sa hon och kollade efter.. ojsan sa hon..7 cm öppen..nu får narkosen skynda på här.. hade då öppnat mej från 5 cm till 7 på bara några minuter..
Äntligen kom narkosläkaren och hon pratade lite med mig..vilket ju nästan va omöjligt för värkarna kom konstant och jag låg bara och skrek o frustade och flämtade.
Helt plötsligt kännder jag...helvete.. krystvärkar?? No way tänkte jag..jag va för fan 7 cm öppen NYSS..de måste va kroppen som knasar.. börjar få panik och skriker att jag får kryyyystvääärkar nuuu...
-Oh nej då, sa bm..jag kollade nyss och du va 7 cm öppen då. Kolla igen vrålade jag med lustgasmasken framför ansiktet. Vid det laget fick jag kombinerade födslovärkar/krystvärkar och det gjorde så obeskrivligt ont så ni anar inte. Lustgasen hade tappat effekt på mig för länge sen så..
Blev undersökt än en gång.. ojoj sa bm. Vadååå skrek jag..ge mig min Epiduuuraaaal nuuuu jag döööööör.
Du Nina, du är 10 cm öppen och bebisen är på väg ut nu..epiduralen hinner inte börja verka före bebis är ute.
- Helvetes faan detta klarar inte jag skrek jag och började storgråta samtidigt som värkarna blev ännu mer intensiva.
Sen blev allt som i en dimma och jag minns knappt men fått berättat för mig av Niklas. Lillemans hjärtljus försvann plötsligt.. och det rusade in läkare och sköterskor och massa folk in i rummet.. de skrek att jag skulle vända på mig men värkarna gjorde att jag knappt fattade någonting alls men på något vis lyckades vi vända mig på rygg (låg på sidan innan). till slut kom hans hjärtljud tillbaka.. jag satt och höll en doktor i handen och mumlade att jag aldrig kommer klara det här och hon försökte trösta mig och bad mig andas.
Tänkte för mig själv att försök ANDAS ni fan när ni ligger och plågas så i smärtor. Så kom en krystvärk till och jag tog i för kung och fosterland och skrek som en dåre..fick en paus på en minut sen kom en till och de bad mig ta i ännu mer.. tog tydligen i så mycke så jag höll på att sparka sönder dom där gynstolsgrejerna så dom fick hålla fast mina ben :P där efter andra starka krystvärken va iaf huvudet ute.. sen kom en till och dom bad mig ta i så mycke jag kunde och det gjorde jag,trodde skallen skulle explodera på mig och alla ljud försvann runt mig för jag tog i så mycket och splash så va min lille prins ute..som en kanonkula flög han ut =) och i samma sekund försvann all smärta. Fick upp honom på mitt bröst och fattade ingenting :P allt va helt overkligt.
13:39 är han född. och kl 12:00 räknades förlossningen som aktiv så att det gick väldans fort.
De erbjöd mig hjälp efteråt ifall jag blivit för chockad av allt men det gick under omständigheterna bra och jag har inga men efter denna turboförlossning men hade jag fått välja nu hade jag aldrig valt en igångsättning för det gick alldeles för snabbt,kroppen hann inte alls med och inte hjärnan heller för den delen.
Men ut kom han och bra mår han min lille prins och han är världens underbaraste <3<3
